Att ha barn med funktionshinder!!! Min näst yngsta dotter som idag är 15 år har ADHD. Den dagen hon föddes var hon så liten och späd. Hon föddes 6 veckor för tidigt pga att mina njurar slutade funka. ( smärta ) men hon var så söt där hon låg i sin kuvös. Men redan i kuvösen visade hon vem hon var!! Sköterskorna sa att hon försökte att ta sig ur den genom att kravla mot sidan. Redan som pytteliten var hon ett argt barn. Hon skrek och skrek och slutade bara när man stoppade ner henne i badkaret. Då låg hon tyst och la örat mot vattnet och bara tittade runt omkring sig. Men denna unge har verkligen satt allas tålamod i prövning fler gånger än jag kan räkna. När hon började dagis märkte jag att hon var annorlunda mot dom andra barnen. Hon var alltid rädd och tydde sig alltid till någon fröken. Hon skrek som en stucken gris när vi lämnade henne, och jag tjöt lika mycket på vägen mot jobbet. Den tiden var jobbig som fan!! Det blev lite bättre och hon kände sig tryggare på dagis med tiden. Då började den riktiga prövningen, nämligen skolan!! Åååå herregud vilken cirkus det blev. När läraren hade berättat för klassen vad dom skulle göra så fick hon alltid berätta en gång till för min dotter som inte alls hängde med på vad som skulle göras. Jag förstod att något inte var som det skulle, men jag låtsades att allt var som det skulle. Men när hon började 4 an så bröt helvetet ut. Hon blev mobbad och så skadad av sina klasskamrater så att det är det värsta jag varit med om. Jag kämpade med lärare, barn och rektor men det fanns inget stöd någonstans och efter otaliga gånger så fick jag nog och drog det hela vägen upp till skolinspektionen. Min dotter fick rätt och skolan fick en reprimand. Men då var allt redan förstört. Min dotter gick mer och mer in i sig själv. Hon visade mer och mer aggressivitet och blev livrädd för människor runt omkring. Hon trodde att alla tittade på henne för att hon var ful. Mitt hjärta brast fullständigt. Min älskade dotter var som en annan människa. Jag varken kunde eller ville förstå att vi behövde hjälp.vi fick en tid på bup där dom gjorde en utredning på henne och sen var saken klar!! ADHD var en av diagnoserna hon har. Hon slutade skolan för hon hatade allt och alla. Jag provade flera skolor men det funkade inte. Efter mycket om och men tjatade jag in henne på en skola som skulle vara proffs på funktionshinder. Där började hon i 8an och blev väldigt populär i klassen och en mer självkänsla växte fram i henne. Men då kom dråpslaget igen, hon kom in i ett gäng som sysslade med droger. Självklart så fastnade hon i detta och nu var nästa helvete löst. Det har hänt så mycket runt omkring henne så jag hade nog kunnat skriva en hel bok om bara henne och denna resa med henne och resten av vår familj. Idag mår hon lite bättre, men jag är fortfarande livrädd varje dag om något nytt skall komma. Vi har inte fått någon mer hjälp med skola och idag har hon ingen skola trots att det är skolplikt i Sverige. socialtjänsten är bara skit och där kan vi bara glömma allt som har med hjälp att göra. Dom enda som hjälpt oss i svåra tider är BUP. Dom har varit enastående och snälla och verkligen hjälpt till så mycket dom kan. Min vackra fina unge!! Vi kämpar tillsammans och jag älskar dig min fina fina flicka.

Första dagen som bloggare:) min äldsta dotter sa till mig: mamma! Börja blogga och dela med dig av dina erfarenheter. Jag tänkte nog mest, vem vill läsa det? Men kanske kan det hjälpa någon och då kan det vara värt det.

jag är mamma till 7 barn och 1 barnbarn. Caroline 30, Adeline 25, Anton 21, Felicia 15, Amanda 13 och två änglakillar som heter Elliot och VIktor. Mina älskade tvillingpojkar som aldrig fick uppleva livet. Mitt underbara barnbarn Philippa som bara är en månad gammal. Hon är en alldeles bedårande söt tjej som stulit mormors hjärta. Alla mina barn är mitt allt, men min stora sorg i livet är att mina tvillingar inte överlevde. Det var aldrig någon som sa att ens barn faktiskt kanske inte överlever. Det låter nog konstigt, men för mig var det aldrig en tanke på att JAG inte skulle få behålla mina barn. Snacka om att leva i en bubbla!! Ingen förbereder en på att det faktiskt kan hända en tragedi i samband med förlossningar. Mödravårdscentralen berättar aldrig såna saker, dom berättar aldrig att man efter en förlossning drabbas av den stora gråtaredagen ( som alla gör) eller att brösten gör så ont så att man kan skalla första bästa person som råkar komma i närheten. Dom berättar alla fina historier om amning som självklart fungerar för alla och att det är bara att kämpa på!! Min första barnmorska hette syster Ulf !! Fattar ni!! Jag var 19 år och grät och sa : jag är värdelös, jag kan inte amma etc, då sa syster ulf ! Men det är bara att amma och amma tills det funkar. Om det inte funkar då? Skall min dotter svälta ihjäl då? Jag passade också på att fråga hur många barn han själv hade ammat eftersom han var så insatt i just detta med amning? Han ville inte träffa mig mer sen:) hur som helst, jag gick ner till affären och sa som det var, jag är en värdelös mamma som inte kan amma och vad skall jag göra? Hon som satt i kassan tittade på mig och sa följande: men va? Vad menar du? Har ingen berättat om ersättning? Nej sa jag uppriktigt och blev i den stunden överlycklig över att mitt barn kanske skulle få lite mat i alla fall:) tack Gud för Semper och Findus !!!!! Min dotter åt som en mindre ponny växte och mådde som en prinsessa. Jag blev en bra mamma som kunde ge henne mat utan att känna mig som jordens avskum. Tänker ofta på detta och kan inte förstå varför dom skall stressa nyförlösta mammor med detta? Vissa kan ju inte hur mycket dom än försöker. Självklart är det ju superbra om man klarar av att amma med att dom får i sig bra näring och blir lite imuna mot sjukdomar och närheten. Men jag hade precis lika mycket närhet till min dotter och när hon mådde bra så mådde jag också bra. Sluta skuldbelägga alla mammor som kämpar med sina små. Det finns väl ingen vettig människa som vill att ens barn skall vara hungrig?? En tanke på måndagen såhär:)

Första dagen som bloggare:) min äldsta dotter sa till mig: mamma! Börja blogga och dela med dig av dina erfarenheter. Jag tänkte nog mest, vem vill läsa det? Men kanske kan det hjälpa någon och då kan det vara värt det.

jag är mamma till 7 barn och 1 barnbarn. Caroline 30, Adeline 25, Anton 21, Felicia 15, Amanda 13 och två änglakillar som heter Elliot och VIktor. Mina älskade tvillingpojkar som aldrig fick uppleva livet. Mitt underbara barnbarn Philippa som bara är en månad gammal. Hon är en alldeles bedårande söt tjej som stulit mormors hjärta. Alla mina barn är mitt allt, men min stora sorg i livet är att mina tvillingar inte överlevde. Det var aldrig någon som sa att ens barn faktiskt kanske inte överlever. Det låter nog konstigt, men för mig var det aldrig en tanke på att JAG inte skulle få behålla mina barn. Snacka om att leva i en bubbla!! Ingen förbereder en på att det faktiskt kan hända en tragedi i samband med förlossningar. Mödravårdscentralen berättar aldrig såna saker, dom berättar aldrig att man efter en förlossning drabbas av den stora gråtaredagen ( som alla gör) eller att brösten gör så ont så att man kan skalla första bästa person som råkar komma i närheten. Dom berättar alla fina historier om amning som självklart fungerar för alla och att det är bara att kämpa på!! Min första barnmorska hette syster Ulf !! Fattar ni!! Jag var 19 år och grät och sa : jag är värdelös, jag kan inte amma etc, då sa syster ulf ! Men det är bara att amma och amma tills det funkar. Om det inte funkar då? Skall min dotter svälta ihjäl då? Jag passade också på att fråga hur många barn han själv hade ammat eftersom han var så insatt i just detta med amning? Han ville inte träffa mig mer sen:) hur som helst, jag gick ner till affären och sa som det var, jag är en värdelös mamma som inte kan amma och vad skall jag göra? Hon som satt i kassan tittade på mig och sa följande: men va? Vad menar du? Har ingen berättat om ersättning? Nej sa jag uppriktigt och blev i den stunden överlycklig över att mitt barn kanske skulle få lite mat i alla fall:) tack Gud för Semper och Findus !!!!! Min dotter åt som en mindre ponny växte och mådde som en prinsessa. Jag blev en bra mamma som kunde ge henne mat utan att känna mig som jordens avskum. Tänker ofta på detta och kan inte förstå varför dom skall stressa nyförlösta mammor med detta? Vissa kan ju inte hur mycket dom än försöker. Självklart är det ju superbra om man klarar av att amma med att dom får i sig bra näring och blir lite imuna mot sjukdomar och närheten. Men jag hade precis lika mycket närhet till min dotter och när hon mådde bra så mådde jag också bra. Sluta skuldbelägga alla mammor som kämpar med sina små. Det finns väl ingen vettig människa som vill att ens barn skall vara hungrig?? En tanke på måndagen såhär:)